Att vara ung människa/tonåring o förälder är inte alltid lätt...
Så här tänker jag...
Unga människor o tonåringar kan ibland drabbas av en kris. Kris kan låta väldigt tungt...antagligen för att vi då tänker på smärta...men kris är oxå ett naturligt inslag i en förändringsprocess och många unga människor/tonåringar känner sig under den här tiden ledsna o nedstämnda...Tvivel o osäkerhet kring sig själva kan oxå få dem att känna hopplöshet...För de håller på att omvärdera sig själva, sin kropp o sina föräldrar..o den här processen ska leda fram till nya identiteter som vuxna...De kan inte alltid prata om hur de känner o de har svårt att förstå sig själva o sina humörsvängningar o de tvivlar på hur de ska gå...hur framtiden ska bli...Nedstämndheten brukar handla mycket om djupa upplevelser av ensamhet...som handlar om att lämna föräldrarberoendet...Att inte längre vara barn men heller inte vuxen..
Det är en teoretisk förklaring som kan hjälpa föräldrar att inte trösta bort ledsenheten..för det blir som att lägga locket på...
Mitt upp i den här separationen från föräldrarberoendet är förstås den unga människan/tonåringen känslig för besvikelser i vardagslivet med kompisar o kärleksliv...Om man som förälder kan möta sin unga människa/tonåring att det känns tungt just nu...blir det en viktig empatisk insikt för dem...De förstår att föräldrar förstår hur de har det..o då kan föräldrar
förmedla det viktigaste av allt...att det ordnar sig...
Ledsenhet o sorg är naturliga känslor hos föräldrar oxå...i en krissituation...o ibland blir de känslorna övermäktiga...o det är då man oftast som föräldrar inte står ut...man pratar om fel saker slätar över o blir överdrivet positiv...
I kris är det viktigt att hålla extra ordning på vardagsrutinerna, sömn o hitta stunder av paus i grubbleriet...göra roliga saker tillsammans..
Kanske behöver den unga människan/tonåringen inte bara sina föräldrar att prata med utan oxå träffa en professionell samtalskontakt...för att få hjälp att sortera sina tankar....
Singla
Ja du Singla...att vara tonårsförälder är inte så lätt ibland...inte heller att vara tonåring:-)
SvaraRaderaVäldigt klokt och fint skrivet...tycker jag:-)
Kram Annica
Ja, Annica...visst är det så att livet ibland är tufft både för tonåring o förälder...vis av erfarenhet är vi ju båda...Kram Inger
SvaraRaderaHar det nog betydligt värre än hjälpa över en sådan kris. Men hur fan kan man skapa sjukdomsinsikt och motivation till en ung människa att söka hjälp när man sitter timme ut o in på akuten, möter en nochalant läkare och sedan blir hemskickad igen.
SvaraRaderaBlir som att vifta med ett rött skynke framför den som behöver hjälp bara man nämner ordet akut, läkare osv.
Som förälder eller närstående är det minst sagt otroligt svårt att hitta den rätta knappen att trycka på för att ånyo få gå in i denna hopplösa cirkus.
Hej Tord...Jag tänker när jag läser din kommentar....att du verkar upprörd över bemötande från sjukvården...Trist tycker jag..för naturligtvis ska alla men speciellt unga människor på väg ut i livet få de stöd det bemötande o den vård de behöver av sjukvården...Det här är naturligtvis bara ett generellt svar på din kommentar från min sida...
SvaraRaderaI ett annat forum kan jag kanske ge dig lite råd om hur man trycker på de rätta knapparna..Kram till dig från en Singla:)))
Hej ....
SvaraRaderaObjektivt sett kan man säga att det är en salig blandning av lite felaktigheter, ren otur från sjukvårdens sida samt en envishet från den behövandes sida.
SvaraRaderaMen nog om det som varit, nu gäller det att att motivera den behövande till att söka hjälp återigen.
Har ju inte din mail så får ta det på nått annat sätt.
Hej Tord ! Jag skickar dig min mailadress...
SvaraRadera