Jag sitter i min soffa, i min lägenhet som har två rum och kök. Jag har bott här nu i tio år. Jag håller ett foto av dig i min hand och jag känner tidens vingslag andas på min kind. Fotot är från din skolavslutning 1958. Din mamma säger att hon vill ta ett foto av dig. Du, din syster o mamma är klädda i fina klänningar. Ni tre har likadana klänningar..och det känns speciellt för dig..för din mamma har låtit en sömmerska sy upp era klänningar. När jag tittar på fotot så ser jag hur glad du är..du ler så varmt mot din mamma..Du älskar henne mycket och tycker om när det bara är du, din syster och mamma...Din pappa är en man som du alltid försöker undvika.
Jag får lust att ställa mig bredvid dig på bilden..ta dig i handen och dansa och skratta och när vi blir trötta sätter vi oss i min soffa. Där skulle vi sitta och prata. Jag frågar dig om hur du har det, vad du längtar efter, vad du drömmer om. Tidigt ville du bli dansare...kanske för att det var din mammas dröm. Du gav henne glädjen med att bli dansare. Det här behovet har följt dig hela livet, att se andra glada.
Vi sitter i min soffa och pratar försiktigt. Du är avvaktande .. du är osäker på om du kan lita på mig. Ditt minne av att vuxna sviker är starkt. Efter en stund tittar du på mig och lyssnar när jag förklarar för dig hur tiden och livet går hand i hand..Du vet inte ännu att du kommer att drabbas av mycket sorg. Där kan jag inte ge dig några tröstande ord för den smärtan måste du genomleva själv, för att du ska kunna utvecklas till den kvinna som sitter bredvid dig i soffan.
Men med stolthet vill jag säga till dig att din envishet o din tro på någonting bättre tar dig förbi många hinder på din väg...
Din tonårstid kommer att bli en svår tid. Du stänger under en tid av ditt känsloliv och tycker inte att du behöver någon. Jag vet att du tyckte att livet var orättvist och utan mening..Du är 17 år när du upptäcker att du räknas, att du har en plats och att hela du får finnas till. Här vill jag säga till dig..njut av styrkan o glädjen du upplever och tänk inte så mycket på hur andra uppfattar dig. Njut av att du funnit en plats där du får finnas och där du trivs. Tvivla inte heller på ditt behov av att beröra o beröras...Här vill jag säga till dig ..Du duger..Gör inte som jag gjorde...lägg många år på att tvivla på just det här...Dansen blir din frizon där växer du o blir till kvinna. Din sorg kommer att finnas kvar länge men jag vill att du ska förstå att den kommer oxå att hjälpa dig. Din glädje i livet kommer oxå att bli så mycket större när du upplevt sorgen och så blir det för dig senare i livet..Du förstår att du hade aldrig fått uppleva det ljusa utan att först fått kunskap om förtvivlan. Så när jag sitter här med dig i min soffa vill jag hålla om dig och säga att allt kommer att bli bra och du ska bara tänka på en sak. Njut av att du är du...Singla
